16 mars, 2021

Samförsörjning var ordet

Hur livsmedelsförsörjningen kan bli mindre sårbar är en komplex fråga. Men det finns de som löser den snabbt och konkret. Anette Dieng berättar.

Minns du alldeles i början av pandemin då flera av livsmedelsbutikernas hyllor gapade tomma? När vi hamstrade kon­server, pasta och balar med toalett­papper av rädsla för att bli utan. Tack och lov dröjde det inte lång tid förrän hyllorna var fyllda igen och vi kunde handla precis som vanligt. Men för en kort sekund blev vår sårbarhet ordentligt blottad och på många håll höjdes röster för en ökad inhemsk självförsörjning.

I det ångermanländska samhället Edsele uppstod under samma tid en diskussion bland invånarna om hur man lokalt skulle klara matförsörjningen vid en riktig kris.

”Vi kontaktade kommunen för att ta reda på hur deras krisberedskap såg ut. Svaret vi fick var att man ska ha vatten hemma för fyra dagar och batterier till transistorradion”, berättar Thorsten Laxvik, en av initiativtagarna.

Mot den bakgrunden tog de saken i egna händer och snart hade de satt upp sitt första mål: att se till att barnen på förskolan och de gamla på äldreboendet ska få äta lokalt och hållbart producerad mat minst en gång i veckan från och med hösten 2021.

”På slakteriet ett par mil härifrån slängs idag blod som skulle räcka till tvåtusen portioner blodpudding i veckan”, fortsätter han entusiastiskt.

”Av produkter därifrån kan vi även baka leverpastej, koka sylta, pölsa och buljong. Allt serverat med potatis och grönsaker från trakten.”

Som ett led i arbetet har Thorsten Laxvik och vännen Johann Reimer också erbjudit kurser i köttkonserveringstekniker till intresserade i byn.

”Vi slaktade en ko och tre får. Först åt vi färsk lever, tog rätt på blod och gjorde blodpudding. När vi styckat djuren åt vi finbitar som filé och entrecote. Resten har vi ­saltat, ­torkat, rökt och fermenterat, tekniker som alla är helt oberoende av elektricitet.”

Att fermentera kött är en gammal samisk teknik där man först varvar köttet med en blandning av 75 procent salt och 25 procent socker (endast 1 procent av köttets vikt) i en balja, sedan häller man över lite vassle för att få in mjölksyrebakterier och till sist läggs alltsammans i press i tre veckor.

”Köttet får en lätt surströmmingsdoft, men inte alls besvärande. Vi gjorde en gryta på fermenterat fårkött som smakade väldigt bra. Av kursen återstår bara att lära ut hur man konserverar och pastöriserar kött på glas.”

En stor del av kunskapen står Johann Reimer för.

”Han har den med sig från uppväxten på en kolchos i Sibirien. För­utom lite hö, korn och olja som man fick som lön hade familjen några djur och mark att odla grönsaker på. För att få det att räcka som föda åt tio ­personer året runt gällde det att kunna konservera och ta hand om råvarorna. Osäker­heten som rådde bidrog till att kunskapen bevarades och överfördes till nästa generation.”

Men att ändamålet med kurserna har något med självförsörjning att göra förnekar Thorsten bestämt.

”Människor har aldrig hållit på med självförsörjning. Man har samförsörjt sig, hjälpts åt och tagit hand om varandra.”

Relaterade inlägg

2021-03-16T13:35:05+01:00
Till toppen